I årets avtalsrörelse pratas en hel del om flexibilitet. Den som arbetsgivarna vill ha, men som för dig innebär

att inte riktigt veta när du kommer hem från arbetet, vilka helger du ska jobba eller när schemat ändras.

Eller så vet du från början att arbetstiderna är så pass orimliga att du får ta semester enstaka timmar för att fixa ett rimligt privatliv.

Givetvis är det bra om det finns möjlighet till flexibla lösningar, men när det bara är ena parten som bestämmer vem som ska vara flexibel, och när, då handlar det bara om gammal vanlig maktutövning, att arbetsgivarna vill styra efter sina egna behov.

Extra tydligt är det när arbetsgivarna vill förhandla tider direkt med anställda, utan inblandning från facket. Även arbetsgivarna vet ju att ensam inte är stark.

Nattarbete, deltider, timanställningar, ob-ersättning, restider är andra arbetstidsfrågor som finns med i branschernas yrkanden.

När vi är på arbetet förfogar arbetsgivaren över vår tid och vi får betalt. När arbetstiden blir mer behovsstyrd, ”flexibel”, innebär det att arbetsgivaren i större utsträckning också påverkar den tid som inte betalas, vår fritid.

Problemet är inte bara att ersättningsnivåerna behöver höjas. För i grund och botten är arbetstidslagstiftningen en skyddslagstiftning, och Sekos avtalssekreterare säger att de inte kommer att byta dålig arbetsmiljö mot högre lön eftersom det inte går att ersätta vila och återhämtning med pengar.

I mitten av mars granskade elva fackförbundstidningar striden om tiden i årets avtalsrörelse. Gå in på vår webbsida för att se vad vi skrev och för länkar till de andra tidningarna.

Själv anser jag att det bästa vore en generell arbetstidsförkortning med målet sex timmars arbetsdag.