Något förvånande har Centerpartiet blivit landets mest flyktingvänliga, och det parti som starkast förespråkar fri arbetskraftsinvandring.
Förvånande med tanke på partiets (f d Bondeförbundets) tidvis främlingsfientliga förflutna.

Och med tanke på att det var en centerpartist, Sven-Olle Olsson i Sjöbo, som i slutet av 1980-talet krävde folkomröstning om flyktingmottagandet och vägrade ta emot flyktingar i sin hemkommun, och därmed gav ett första politiskt ansikte i Sverige åt en ny tids främlingsfientlighet.

Det förvånande som hänt sedan dess är förstås att Centerpartiet förvandlats från ett socialkonservativt landsbygds- och jordbrukarparti med ideologiska rötter i en nationell hembygdskultur, till ett nyliberalt storstadsparti med ideologiska rötter i en globaliserad entreprenörs- och marknadskultur.
Sett mot bakgrund av den omvandlingen, förvånar egentligen ingenting.

Utgångspunkten för en sådan nyliberal trosuppfattning är att marknaden löser de flesta sociala problem.
Om man avreglerar arbetsmarknaden så att arbetskraft kan köpas till vilket pris som helst, också till priset av en lön som inte går att leva på, kan hur många människor som helst få jobb.

Den underliggande trossatsen är om man bara får in ”en fot” på arbetsmarknaden öppnar sig vägen till jobb med högre lön och bättre trygghet och därmed vägen till integration i samhället. Vilket bygger på mycket tro och lite vetande.

Det vi vet är att alltfler av dem som får in en fot på arbetsmarknaden under sådana villkor inte blir en del av samhället utan del av ett växande socialt utanförskap. Detta gäller inte bara nytillkomna flyktingar och migranter (även om de är dramatiskt överrepresenterade), utan också de delar av ”arbetarklassens” barn som har att se fram emot ett liv med lägre social status och större ekonomisk otrygghet än sina föräldrar.

Den nyliberala politiken tillhåller visserligen alla som inte får in en fot på arbetsmarknaden att istället bli entreprenörer och starta eget, men egenföretagande på sådana villkor är oftast bara ett annat sätt att organisera den nya rättslösheten.

Bakom den till synes humana idén om fri invandring och gränslös asylmottagning döljer sig en murbräcka in i det system av lagar och överenskommelser som tillkommit för att förhindra exploatering av arbetskraft, och skapa en hållbar balans mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan marknad och politik, mellan ekonomisk frihet och social rättvisa.

Att den balansen idag är utsatt för globala påfrestningar som inga nationella lagar eller överenskommelser kan hantera, är inget argument för en politik som vill ersätta lagar och överenskommelser med oreglerade marknadskrafter, eftersom den mest förutsägbara konsekvensen av en sådan politik är att klyftorna vidgas och balansen raseras.

En någotsånär anständig flykting- och migrationspolitik förutsätter ett någotsånär anständigt samhälle. Vi har inget bättre val än att också i en värld med öppnare gränser och ökad migration försöka upprätthålla ett sådant.