Arbetsgivarna tyckte illa om konstruktio­nen, och i avtalsrörelsen 2007 insåg först Byggnads och sedan Seko att slaget var för­lorat.

Seko gjorde då en deal med arbetsgivarna om att avveckla granskningsavgifterna på tre år. Avgiften ersattes under en övergångspe­riod av ett utvecklingsbidrag, 1,25 procent 2008, 0,75 procent 2009 och 0,25 procent 2010, öronmärkt för att utveckla den lokala fackliga verksamheten.

– Så pengarna fortsatte under den här pe­rioden att flöda in. Vi satsade jättemycket, utbildningar och annat, på de förtroendeval­da i företagen. Även arbetsgivarna tyckte att det här var väldigt viktigt, säger Björn­-Inge Björnberg, ombudsman på Seko med ansvar för väg-­ och banbranschen.

Tidigare hade pengarna gått direkt till väg­- och banklubbarna som haft egna ombudsmän anställda. När pengarna skulle sluta rulla in var man tvungen att tänka om. Seko centralt skulle ta över arbetsgivaransvaret för om­ budsmännen.

– Vi var också tvungna att trappa ner på anta­let ombudsmän, säger Björn­-Inge Björnberg.

– 2008 var det 35 stycken, och nu är det knappt 20, så det var ju viktigt att de förtro­endevalda i de större företagen tog över de­ras uppgifter.
Sedan kommer den springande punk­ten – för att klara de nya lönekostnaderna för ombudsmännen ville förbundet ha in 50 miljoner kronor från klubbarna över tre år. Och det är där som den så kallade Seko-här­van tar sin början.