Mitt i morgon fikat hörs ett tydligt skrapande ljud utanför kåken. Jag öppnar dörren och får se tre killar som står i rad efter varandra och skrapar eller krafsar lite med sina fyllhammare (verktyg). Det påminner lite om när jag var yngre och skulle sätta potatis, då användes liknande verktyg.

Gubbarna utanför arbetar åt firman som ska dra in fiber i husen i hela området. Jag ropar åt killarna och ber dem komma in och ta en fika, men får inget svar. Däremot kommer det fram en kille som tydligen är deras arbetsledare och försöker förklara för mig att jag inte får störa arbetarna och att de inte dricker kaffe. Jag frågar arbetsledaren om de behöver låna ett spett så att de kan luckra upp den hårda backen, men han skakar på huvudet och tycks inte förstå vad jag menar med ett spett.

Nu är det så att många av oss grannar har kommit överens om att vi gör om arbetet själva när vi väl ska koppla in fibern i huset. Vi vill ha kabeln djupare än de 7-8cm som de gräver samt även lägga kabeln i ett skyddsrör som är brukligt vid sådana arbeten.

Jag ser de här trevliga gubbarna med sina nya skinande handskar men med kläder som påminner om de jag själv hade när jag var bonddräng på tidiga sextiotalet. Kan det verkligen vara sant att en nuvarande svensk arbetare får vara klädd på det här sättet? Visserligen använder de inga maskiner, men vad jag vet finns det väl fortfarande regler hur man ska vara klädd vid den här typen av arbete.

Jag tänker även på vilken typ av lön gubbarna kan ha. Även den sämsta lärlingslön måste vara för dyr för den här typen av så kallat arbete. Arbetet de utför är beställt av Telia, men de här gubbarna måste väl arbeta åt någon underentreprenörs underentreprenör??

Mats Andersson efterlyser i sin artikel i senaste Sekotidningen både lön, semester och arbetstider som åtminstone ligger på kollektivavtalets lägsta nivå?? Vad är det som har gått snett i samhället? Har inte det Mats kräver redan funnits i Sverige i många år? Kanske är det dags att vi knegare knyter nävarna igen nu när allting vi har kämpat för är som bortblåst. Har arbetarnas fackföreningar blivit rädda för högervinden som far fram med stormens styrka, medans vänstervinden knappast far fram i lätt bris.

 

Det finns mera att skriva om det här, men det finns att läsa och förstå mellan raderna.